Andrej Tarkovskijs löst självbiografiska klassiker utspelas från 1930-talets mitt till idag. I andlöst vackra bilder försvinner tiden och vi följer Alexei och världen som omger honom som barn, ungdom och 40-åring. Drömmar, minnen och verklighet blandas, såväl som vardagliga händelser och avgörande milstolpar i Sovjetunionens historia.
Andrej Tarkovskij (1932 - 1986) kom in på den Sovjetiska filmhögskolan 1954. Mitt under Chrusjtjov-eran då det Sovjetiska samhället, för en kort stund, öppnades upp en smula mot resten av världen. Det gav Tarkovskij möjligheten att se och influeras avse italienska neorealisterna, den franska nya vågen och regissörer som Kurosawa, Bunuel, Bergman och Bresson. Men redan i regidebuten Ivans Barndom (1962) hade han utvecklat en helt egen stil som han utvecklade ytterligare i de efterföljande filmerna. Med ett långsamt tempo, hisnande vackra bilder och en nästan fysisk närvaro i sina verk har han gått till historien som en av de allra största filmskaparna.
"När film inte är dokument är den dröm. Därför är Tarkovskij den störste av alla. Han rör sig med självklarhet i drömmarnas rum, han förklarar inte, vad skulle han för resten förklara? Han är skådare, som förmått iscensätta sina visioner i det tyngsta men också villigaste av alla medier. Jag har hela mitt liv bultat på dörren till de rum där han rör sig så självklart. Bara någon gång har jag lyckats smyga mig in." - Ingmar Bergman
