Joachim Trier (f.1974) inledde sin karriär som tonåring med att göra skateboard-filmer. Han utbildade sig sedan på danska European Film College och brittiska National Film & Television School. 2006 långfilmsdebuterade han med Repris, en film som fick branschtidningen Variety att utse honom till en av ”10 directors to watch”. Uppföljaren Oslo 31 augusti premiärvisades på filmfestivalen i Cannes befäste hans position som en av de mer intressanta regissörna att hålla ögonen på. Han har sedan återvänt till festivalen i tävlan med både Louder than bombs (2015) och Världens värsta människa (2021).

"Oslo 31 augusti var en önskan om att göra en helt annan film än Repris. När man ser tillbaka så hör filmerna ihop, men när jag började arbeta med Oslo så var det för att jag absolut ville göra något annat. Oslo kom ur en snabb desperation, precis tvärtom mot Repris. Oslo gjordes på ett år från att vi fick idén till att den var färdig. Jag kände att jag behövde bevisa att jag kunde göra något snabbt eftersom det hade gått fem år sedan Repris. Jag hade ju börjat med Louder Than Bombs, men det tog sådan tid och krånglade i USA. Allt var svårt. Så då pratade jag med filmkonsulenten Thomas Robson som nu har varit producent på både Louder och Thelma. Han sa i förbifarten "jag är ju inte filmkonsulent så länge till, så om du har något bra projekt på gång så vill jag läsa det nu". Sedan sa han något som jag faktiskt blev lite sårad av: ”Jag tror ju på dig, men Bergman gjorde lätt en film om året och du har inte fått något ur händerna på fem år. Vad är det för fel på dig?”. Så jag fick lite ångest och skrev ett utkast till Oslo. Han sa ”bra, det här är bra. Hade det inte varit det så hade du inte fått pengar”. Sedan gjorde vi Oslo 31 augusti väldigt snabbt. Den handlade om långa tagningar, närhet till karaktären och att försöka få fram existensiell laddning i vardagen. Så om Repris var fyllld av montage á la Resnais, Eisenstein och Nicolas Roeg så var den här mer europeisk arthouse med långa tagningar som La Notte eller Cleo 9-5. Det fanns en attityd av fuck it. En sak som jag tog med mig från Louis Malles version var att våga ha långa, långa dialogtagningar. Romanen har det också, även om vi skrev den ganska annorlunda. Men jag tror det var viktigt, filmen har en förstadel som är helt tyst. Utan språk. Så kommer det massor av snack och så blir det nästan helt tyst igen. Bara bilder. Den formen tyckte jag var intressant att utforska." - Joachim Trier